All Museums Must Die
Grant Watkins, 2005

Det diskuteras mycket omkring den subjektiva historien och det objektiva, men varje objekt och varje berättelse som finns har valts av en individ eller en grupp av individer. Grupper av individer är väldigt sällan helt objektiva i sina bedömningar även om det är deras uppgift. Objektiva beslut är baserade på den information som finns tillgänglig. Information som finns tillgänglig för att någon i en tidigare fas har bestämt att det ska finnas tillgänglig. Och det beslutet av den individen att spara på just den informationen är baserad på denna individs subjektiva upplevelse av tillvaron uppbyggd av tidigare händelser och historiebeskrivningar. I varje led har det valts att ta med eller lämna ut information.
Det som har valts är det som blir grunden till nya val och nya historiebeskrivningar. Berättelser upprepas och omformas för att passa in i nya situationer. Historien ärvs och förvaltas och underhållas generation efter generation. Det vi tycker är viktigt just nu, tycker vi är viktigt för att våra förfäder har lagt grunden till våra val för flera generationer sedan.
Som barn lär man sig av sina föräldrar och övrig omgivning hur man ska bete sig för att fungera i samhället och hur man ska bedöma andras beteende. Tillsammans bygger vi upp en struktur för moral och etik och ständigt uppdaterar grunderna för moralen genom att jämföra våra egna upplevelser av händelser med våra historiska motsvarigheterna. Museer är den fysiska gestaltningen av denna struktur.
Processen av att underhålla den materiella historiebeskrivningen är en resursslukande apparatur som förenar människor i en liktänkande kulturell tillvaro där allting är förutbestämt och serverat. Istället för att tilldela kulturella resurser på ett sätt som inspirerar till kreativitet och utveckling används de till att gräva upp, förvara, och noga välja ut vad folket ska få ta del av. Man bygger upp en status och ett ekonomiskt värde omkring tingen vilket skapar klyftan mellan människan och kulturen.
Varje generalisering är felaktig, och varje museum är en generalisering. Samtidigt innehåller varje generalisering en viss sanning, och därmed innehåller varje museum en viss sanning. Men tingen i ett museum är utanför sitt äkta sammanhang och kan aldrig återfå sin ursprungskontext. Därmed kan inte dessa ting representera sin tid eftersom de befinner sig i nuet och tjänar endast som nostalgiska vykort. De har ingen aktiv roll i sin nutid på grund av själva museisammanhanget men tar stor anspråk på det offentliga rummet, och fyller ett utrymme som kunde annars användas till nutidens skapare. De resurser som används till att underhålla tingen skulle kunna användas till levande människor som lever i och speglar sin egen tid. Människor som kan ta fram nya gestaltningar som vi kan samtala omkring, som stimulerar till kommunikation och inte bara kunskap. Historien försvinner inte med tingen eftersom människor ständigt gör nya val utifrån hela spektrumet av tiden – det förflutna, nutiden, och framtiden. Historien finns inom oss, oavsett om vi har bevarat den i dokument, bilder, fysiska objekt eller ej.